Igår

Gårdagen var en händelserik dag. Och en känslomässig dag. Det var den dagen jag skulle skjuta drömmar i sank och gråta en skvätt för allt som inte kommer att bli. Jag mjukstartade på lunchen med att berätta för pojken att jag gått och blivit kär under semestern. Även om vi inte varit ett par så vet jag ju att han var kär och att han hade hoppats att vi efter semestrarna skulle ta upp allt där vi släppte det när sommaren började. Nu kan han gå vidare. Jag önskar honom allt tänkbar lycka och tror inte att detta kommer bli ett problem för framtida vänskap.

Men sen. När det svåra började. Jag var trots allt oförberedd på de uttryck det skulle ta. Jag har alltid vetat att kärleken var djup, av det allra djupaste slaget. Den typen när alla färger blir skarpa och känslor tydliga och lyckan total bara av att veta att han finns. I samma värld som jag. Antagligen skulle jag kunna leva som jag gjort de senaste ett och ett halvt åren och bara njuta av hans person och det utbyte vi har länge till. Kanske alltid. Och vara nöjd. Men någonstans vill jag ändå ha mer. Jag vill ha allt det där han aldrig kommer att ge mig. Och för att få det måste jag lämna det vi har. Tårar rullade och känslorna var starka. Vi kommer nog aldrig kunna släppa "tänk om"-tanken någon av oss men jag hoppas av hela mitt hjärta att vi kan hitta formerna för att stå nära men inte dominera varandras liv. Jag vill ha honom kvar men jag måste släppa en del av honom för att kunna gå vidare med det nya.

Och det nya är vackert, lovande och fyllt med tillgivenhet, trygghet, hopp och möjligheter.