Mamma

Jag var 19 år den dagen jag kom hem och hittade min mamma rödgråten och mentalt söndertrasad i hennes säng. Lillasyster hade just fyllt 16. Pappa hade försvunnit. På eget initiativ. Rent fysiskt fanns han kvar, om än inte hos oss, men den person vi trodde att vi kände hade plötsligt blivit en annan.

Mamma bröt ihop och blev helt okapabel att sköta någonting som hade med oss och privatlivet att göra. På jobbet höll hon ihop hjälpligt och för mig blev det en fristad den tid hon valde att försjunka i arbetet. Hon flyttade ut på landet och kvar i villan blev jag och syster. Hus, bil och barn i ett enda vingslag. Jag fick en massa stöd av min bror som efter ett tag flyttade hem från spanien för att vara nära sina systrar men den dagliga livet vilade rätt tungt på mig.

Så var jag alltså mamma. Till en tonåring. Hur gör man då? Lillasyster gjorde en hel del för att underlätta min börda genom att själv sätta upp de regler för pojkar hon tidigare hört våra föräldrar sätt upp för mig. Jag tvingades bli väldigt vuxen väldigt snabbt. På ett föräldrarmöte kom en annan mamma fram till mig och sa - och jag som alltid varit den yngsta mamman på alla föräldrarmöten, nu slipper jag det. Föräldrarmöten och utvecklingssamtal gick rätt bra, vi tog oss igenom det hela. Så mycket mer kanske man inte kan begära.

Allt som hände har skapat en relation mellan mig och syskonen som alltid kommer att vara starkare än någon annan relation, och det är jag otroligt glad för. Men såret efter allt jag tvingades axla när jag själv borde fått var oansvarig kommer alltid finnas kvar. Och mamma kommer alltid känna skuld.