Satt och fikade men vännen E, hon var i en deppig stämning där hon förvillade sig att tro att hennes längtan efter bekräftelse och närhet var en saknad efter ex:et. Egentligen vet hon nog att en relation med honom alltid skulle sluta på samma sätt men hon vill nog tro att allting skulle vara bra, för att det vore så enkelt då. Och visst. Det vore säkert enkelt. Ett tag. Sen kommer smärtan över att inse att hon återigen lurat sig själv.
Hon undrade som flera andra har gjort varför jag inte känner mig som hon. Enda svaret blir väl som vanligt att jag trivs med mitt liv som det är. Jag får styra mig själv och omger mig med dem jag vill när jag vill. Men visst underlättas känslan av att jag har människor runtomkring mig som bekräftar mig. Kanske lurar jag mig själv när jag inbillar mig att det räcker. För självklart vill också jag ha mer, någongång. Men jag trivs nu och det är väl ändå det viktigaste?!
Hennes teori går ut på att jag har det så lätt för att jag inte har så starka gränser. Vilket jag väljer att tolka så här: Jag kan trivas med att ha folk nära och behöver inte markera avstånd, vilket gör att jag också får mer nära relationer och därmed mer bekräftelse.
No comments:
Post a Comment